The lonely stoner seems to free his mind at nite
Tänk att det kan vara så kul att stå i en två-timmars kö! Det var vad man kan summera gårdagen med. Jag var faktiskt inte ironisk, utan det var faktiskt roligare än man kan tänka sig. Vid elvatiden ställde vi oss sist i den överdrivet långa kön till den enda riktiga nattklubben i Uddevalla. Vid ettsnåret var det dags att bege sig in i värmen. Men innan dess hade man blivit ett med kön. I en pressad kö där alla ville framåt var man orörlig, men ändå på ett rätt mysigt sätt. Trevligt och roligt folk omgav mig och det snackades, skrattades och kördes sten-sax-påse turnering. Jag blev även utsatt för lite sexuella trakaserier i form av lite taffserier på min bakdel, av någon som kallades Sophie/Sofie. Jag är införstådd med att det kan vara svårt att låta bli min lilla rumpa, men man får gärna fråga först!Väl inne på stället träffar man den ena kändisen efter den andra, blir bjuden på skumpa, gör gimme-five, gratulerar ett födelsedagsbarn och byter ord med en stor skara människor. Efter allt köande hade man tappat formen och var inte riktigt redo för att äga upp dansgolven då det saknades inspiration. Jag försökte ändå och när man blev presenterad av en person sade hennes bekanta "Ja, men han har man hört talas om mycket!".
Det var tur att man kände rätt mycket folk som vet att jag kan prestera desto mer! Dessutom var det ingen idé att börja komma ikapp för snart var det dags att tänka på refrängen.
När jag så står och väntar på bussen, som skulle föra mig hemåt, kommer en välbekant äldre man fram till mig och börjar sluddra. Jag känner igen han från gymmet och vi börjar snacka och han är väldigt ödmjuk när han snackar. Trots det snackar han om det ena efter det andra. Senare går han fram till andra ungdomar och börjar snacka. En väldigt fin stämning skapar han och det är så underbart att träffa sådana människor!
Sedan bar det hemåt, medan jag funderade på hur det hade varit om jag kommit in två timmar tidigare. Den kvällen hade bra förutsättningar för att bli en toppenkväll, men för att ha varit så kort var den ändå rätt bra!
Helst hade man viljat släppa loss till Wiley - Wearing my Rolex och "Teneriffa-klassikern" Kid Cudi Vs. Crookers - Day 'N' Nite, men så blev det alltså inte denna kväll...
See that idiot talk
"Povel, det är din tur!", säger en mörk röst. 
Med skakande ben och en tankeverksamhet som målar upp hotbilder går jag längst fram i klassrummet. Det känns som mitt hjärta lever sitt egna liv under min tröja, och man verkligen ser hjärtats konturer när det bultar så hårt att det nästan känns som det ramlar ur.
Efter en tystnad börjar jag tänka efter vad jag egentligen ska säga. Det går ytterligare en evighet och jag är helt tom. En pinsam tystnad hägrar i rummet och alla stirrar ut mig. Efter ett tag fumlar jag efter mina anteckningar och sedan kommer jag åter på spåret vad jag skulle säga. Jag börjar tala trevande och ingen verkar förstå vad det är jag säger. Snart har mitt självförtroende höjts och det höjer allt. Till slut är talet slut och en oerhörd lättnad sprids genom min kropp. Jag besvarar några följdfrågor och sedan njuter jag av att ha klarat av den - ännu en gång!
Såhär kände jag i onsdags när jag skulle hålla tal inför en helt ny grupp och lärare. Grymt nervöst var det, men så oerhört kul när man är bra på det. Bra kan jag inte påstå att jag är, men jag har blivit väldigt mycket bättre sedan jag gjorde det första gången. Men som min lärare sa är det meningen att man ska vara nervös, annars är det något konstigt med en. Han sa även att man inte föds till en bra talare, utan det är något man tränar upp.
Det var skillnad mot första gången jag skulle hålla ett tal utan att läsa innantill. Jag var sjukt nervös hela dagen och när jag väl gjorde det var det inget vidare tal. Efter talet höll mina fötter på att skaka oavbrutet för att jag fortfarande var nervös. Det skakade så mycket att en tjej undrade var det var som skakade.... Pinsamt värre!
Bättre gick det i trean på gymnasiet när jag höll mitt nationella tal i en aula. Jag hade fått till ett riktigt bra tal och förberett mig en del. Resultatet blev väldigt bra, med många skratt. Just skratten var viktiga, för att se någon/några skratta åt något jag vill att han/hon/de ska skratta åt höjer mig flera decimeter! Sedan prickade jag in en rätt bra tid. Vi skulle komma så nära fem minuter som möjligt och jag klockades på 4,59 min. Slå det! ;-)