So this is Christmas!?
Julen närmar sig med stora steg, av kängor, och allt och alla ska så juliga som möjligt. Allt är lyckligt och väldigt charmigt, eller? 
På senare år har det nästan blivit lite väl mycket och lite väl förtidigt. Jag menar, innan var det att man började ladda upp inför jul när vi väl var inne i december och fick då en lagom uppladdning tillsammans med julkalendern, adventsfirande och även lucia. Nu har man gått lite väl långt. Man hinner knappt ta sitt sista dopp i havet förrän det julpyntas, julskyltas, bakas pepparkakor, röstas på årets lucia, jullåtarna spelas sönder och så håller det på hela hösten fram till den 24:e då man kan andas ut att det äntligen är över. Fast det är ju inte slut ännu. Nu ska man hålla på och äta julmaten i en eller två veckor. Det är gott de två första dagarna, sedan är man helt slutkörd vad gäller julmat.
Jag förstår allt handeln att man måste vara ute tidigt för att inte missa någon kund, men ibland undrar man om det inte kan lämnas lite hänsyn till de som tycker att julen närmar sig när man ser att det är december i kalendern? För egen del är jag allt som oftast ute sent med julklapparna och ännu oftare köper jag de flesta julklapparna på en och samma gång. Jag hinner även tröttna på det smala registret av jullåtar som spelas i varenda butik. Lägg där till att jag under de senaste åren haft väldiga problem med att få ihop något som kan kallas önskelista.
"Julhatare"? Inte alls! Men ju äldre man blir, ju längre tar det innan man känner någon julstämning - för mig. Det är oftast stress och press fram till julafton och man har väldigt svårt att kunna slappna av... Det är på julafton jag känner den där julstämningen. När allt är avslappnat, juligt och fint. Det luktar jul, det smakar jul och det känns helt enkelt jul!
Sedan är det traditionellt och man vet var man har alla och vilka förväntningar man ska ha. Fortfarande är man som ett barn på julafton, även om det inte är så konstigt då jag fortfarande är barn.
Just det här med vad som är julstämning kan gå lite över styr. På Mc Donald's marknadsför man just nu en hamburgare som tidigare funnits året runt med kampanjen "Big Tasty - en del av julen". Just det ja! Det är såå otroligt vad den hamburgaren tillhör julen. Det är väl det första man tänker på när det är jul? Nja, är mer än tveksam till det....
En liknande sak hände för en dryg vecka sedan när man hörde en radioprogramledare sa ungefär "..snart kommer vi att kunna erbjuda lite julstämning tillsammans med Jason Mraz...". Just det ja! Alla lyssnar på Jason Mraz istället för Kalle Anka och ingen julmat blir det. Istället häver vi i oss en Big Tasty. Åååh, vilket trams!
Till sist; vem är det som bestämmer vilken ordning numren på en julkalender ska sitta? Jag menar på en vanlig chokladkalender är det ju i en väldig oordning bland siffrorna. Är det någon som har sifferdyslexi som sätter ihop vilken ordning siffrorna ska vara? Samtidigt är det ju bra, eftersom det blir en liten spänningshöjare om man kan hitta nästa lucka. Hade varit lite tråkigt att bara ha en fast ordning.
Fast det var inte riktigt min frågeställning. Det jag undrar är hur man kommer på vilken ordning som luckorna ska sitta? Det är en mystisk fråga som jag inte lär få svar på.
Men trots allt, nu börjar det närma sig jul och är väl inte fy skam?
På senare år har det nästan blivit lite väl mycket och lite väl förtidigt. Jag menar, innan var det att man började ladda upp inför jul när vi väl var inne i december och fick då en lagom uppladdning tillsammans med julkalendern, adventsfirande och även lucia. Nu har man gått lite väl långt. Man hinner knappt ta sitt sista dopp i havet förrän det julpyntas, julskyltas, bakas pepparkakor, röstas på årets lucia, jullåtarna spelas sönder och så håller det på hela hösten fram till den 24:e då man kan andas ut att det äntligen är över. Fast det är ju inte slut ännu. Nu ska man hålla på och äta julmaten i en eller två veckor. Det är gott de två första dagarna, sedan är man helt slutkörd vad gäller julmat.
Jag förstår allt handeln att man måste vara ute tidigt för att inte missa någon kund, men ibland undrar man om det inte kan lämnas lite hänsyn till de som tycker att julen närmar sig när man ser att det är december i kalendern? För egen del är jag allt som oftast ute sent med julklapparna och ännu oftare köper jag de flesta julklapparna på en och samma gång. Jag hinner även tröttna på det smala registret av jullåtar som spelas i varenda butik. Lägg där till att jag under de senaste åren haft väldiga problem med att få ihop något som kan kallas önskelista.
"Julhatare"? Inte alls! Men ju äldre man blir, ju längre tar det innan man känner någon julstämning - för mig. Det är oftast stress och press fram till julafton och man har väldigt svårt att kunna slappna av... Det är på julafton jag känner den där julstämningen. När allt är avslappnat, juligt och fint. Det luktar jul, det smakar jul och det känns helt enkelt jul!
Sedan är det traditionellt och man vet var man har alla och vilka förväntningar man ska ha. Fortfarande är man som ett barn på julafton, även om det inte är så konstigt då jag fortfarande är barn.
Just det här med vad som är julstämning kan gå lite över styr. På Mc Donald's marknadsför man just nu en hamburgare som tidigare funnits året runt med kampanjen "Big Tasty - en del av julen". Just det ja! Det är såå otroligt vad den hamburgaren tillhör julen. Det är väl det första man tänker på när det är jul? Nja, är mer än tveksam till det....
En liknande sak hände för en dryg vecka sedan när man hörde en radioprogramledare sa ungefär "..snart kommer vi att kunna erbjuda lite julstämning tillsammans med Jason Mraz...". Just det ja! Alla lyssnar på Jason Mraz istället för Kalle Anka och ingen julmat blir det. Istället häver vi i oss en Big Tasty. Åååh, vilket trams!
Till sist; vem är det som bestämmer vilken ordning numren på en julkalender ska sitta? Jag menar på en vanlig chokladkalender är det ju i en väldig oordning bland siffrorna. Är det någon som har sifferdyslexi som sätter ihop vilken ordning siffrorna ska vara? Samtidigt är det ju bra, eftersom det blir en liten spänningshöjare om man kan hitta nästa lucka. Hade varit lite tråkigt att bara ha en fast ordning.
Fast det var inte riktigt min frågeställning. Det jag undrar är hur man kommer på vilken ordning som luckorna ska sitta? Det är en mystisk fråga som jag inte lär få svar på.
Men trots allt, nu börjar det närma sig jul och är väl inte fy skam?
You try your best but you don't succeed
Hon är en söt liten flicka som väger ett gram
Men det är alldeles för mycket så hon bantar ibland
Hon har långt ljust hår och en hård sprayad lugg
Men under detta hår där har hon inte ett dugg
En söt liten flicka är stadens stjärna
En söt liten flicka, utan hjärna...
Textraderna är hämtade från Lars Winnerbäcks låt "En söt liten flicka" och stämmer bra in på det ämnet som detta inlägg handlar om.
För nästan två veckor sedan såg jag debattprogrammet "Kvällsöppet med Ekdal" som för dagen tog upp fåfängheten bland män. Själv tycker jag det är vettigt att det blivit en starkare fåfänghet hos män. Det lockar fram fler manliga produkter (hudvård, hårvårdsprodukter etc.) och även modemagasin där man får tips. Även större urval av kläder för män än tidigare. Sedan hur långt man går är ju individuellt. Jag själv bryr mig mest om mitt hår och även min hy, fast har även börjat träna lite hårdare i överkroppen. Såklart även hur jag klär mig. Andra tar ju till andra medel, såsom fettsugning och andra kirurgiska ingrepp för att snygga till sig. Det är inget jag har tänkt göra, det får var och en välja om det passar dem.
Självklart är det skönt att se bra ut och det stärker självkänslan och självförtroendet. Dock har det också skapat problem för mig personligen, då allmänheten omkring mig sätter högre krav på mig som person - efter hur mitt utseende ser ut.
Fast det jag speciellt fastnade för, i programmet, och som jag blev upprörd över var vissa åsikter som Isabella Löwengrip, mer känd som "BlondinBella", hade. Hon hade en lite hätsk debatt med en man som menade att det inte var manligt att "piffa" upp sig ständigt. Löwengrip menade att det var viktigt att se bra ut, även för de runt omkring. Det köper jag, men det är fortfarande ett val man gör själv och ingen annan ska bestämma det. Mannen menade även att det var manligt att prestera, men det kunde inte Löwengrip hålla med om. Hon tyckte det var viktigast att se bra ut.
Detta är en trend jag ser i min vardag att unga numera bryr sig mest om utseendet hos sig själv och andra. Man värdesätter inte längre hur man är som person eller om man presterat. Det är skrämmande! Utseendet kan vara viktigt, men det får absolut inte blir mer viktigt än hur man är som person! Innan har män/killar mest brytt sig om utseende hos kvinnor/tjejer och jag får själv erkänna att jag hade den inställning - innan. Nu har detta smittat sig till kvinnorna/tjejerna och det är väldigt olyckligt! Som sagt, jag hade den inställningen tidigare men jag har mognat och lärt mig att personligheten är så oerhört mycket viktigare än att ens partner ser så bra ut. Bisittaren sade något väldigt intressant; att om hon hade en jättesnygg pojkvän hade det ställt större krav på hennes utseende. Man får ju inte glömma av att det finns en människa under allt utseende.
Det kan vara viktigt för vissa att se bra ut, men det är absolut inte det viktigaste! Man kan inte bli någon annan genom sitt utseende.
*Tillägg: Konstigt att BlondinBella mfl. med hennes utseende kan påverka så mycket att marjoriteten av Sveriges ungdomar vill likna de....
Men det är alldeles för mycket så hon bantar ibland
Hon har långt ljust hår och en hård sprayad lugg
Men under detta hår där har hon inte ett dugg
En söt liten flicka är stadens stjärna
En söt liten flicka, utan hjärna...
Textraderna är hämtade från Lars Winnerbäcks låt "En söt liten flicka" och stämmer bra in på det ämnet som detta inlägg handlar om.
För nästan två veckor sedan såg jag debattprogrammet "Kvällsöppet med Ekdal" som för dagen tog upp fåfängheten bland män. Själv tycker jag det är vettigt att det blivit en starkare fåfänghet hos män. Det lockar fram fler manliga produkter (hudvård, hårvårdsprodukter etc.) och även modemagasin där man får tips. Även större urval av kläder för män än tidigare. Sedan hur långt man går är ju individuellt. Jag själv bryr mig mest om mitt hår och även min hy, fast har även börjat träna lite hårdare i överkroppen. Såklart även hur jag klär mig. Andra tar ju till andra medel, såsom fettsugning och andra kirurgiska ingrepp för att snygga till sig. Det är inget jag har tänkt göra, det får var och en välja om det passar dem.
Självklart är det skönt att se bra ut och det stärker självkänslan och självförtroendet. Dock har det också skapat problem för mig personligen, då allmänheten omkring mig sätter högre krav på mig som person - efter hur mitt utseende ser ut.
Fast det jag speciellt fastnade för, i programmet, och som jag blev upprörd över var vissa åsikter som Isabella Löwengrip, mer känd som "BlondinBella", hade. Hon hade en lite hätsk debatt med en man som menade att det inte var manligt att "piffa" upp sig ständigt. Löwengrip menade att det var viktigt att se bra ut, även för de runt omkring. Det köper jag, men det är fortfarande ett val man gör själv och ingen annan ska bestämma det. Mannen menade även att det var manligt att prestera, men det kunde inte Löwengrip hålla med om. Hon tyckte det var viktigast att se bra ut.
Detta är en trend jag ser i min vardag att unga numera bryr sig mest om utseendet hos sig själv och andra. Man värdesätter inte längre hur man är som person eller om man presterat. Det är skrämmande! Utseendet kan vara viktigt, men det får absolut inte blir mer viktigt än hur man är som person! Innan har män/killar mest brytt sig om utseende hos kvinnor/tjejer och jag får själv erkänna att jag hade den inställning - innan. Nu har detta smittat sig till kvinnorna/tjejerna och det är väldigt olyckligt! Som sagt, jag hade den inställningen tidigare men jag har mognat och lärt mig att personligheten är så oerhört mycket viktigare än att ens partner ser så bra ut. Bisittaren sade något väldigt intressant; att om hon hade en jättesnygg pojkvän hade det ställt större krav på hennes utseende. Man får ju inte glömma av att det finns en människa under allt utseende.
Det kan vara viktigt för vissa att se bra ut, men det är absolut inte det viktigaste! Man kan inte bli någon annan genom sitt utseende.
*Tillägg: Konstigt att BlondinBella mfl. med hennes utseende kan påverka så mycket att marjoriteten av Sveriges ungdomar vill likna de....
Needing to pee
Häromvecken stod jag vid en pissoar. Visst låter det romantiskt? Själv kan jag inte påstå det, men hursomhelst. Jag stod där och gjorde det vi pojkar/män gör där, nämligen att lätta på trycket (för den som inte förstod det). Pissoaren var väldigt liten och man fick högst plats tre personer. Brevid mig stod en äldre man som verkade ha det jobbigt med att kissa.
Han kissade som om han försökte skicka morsesignaler med strålen. Det var inte att jag kollade, utan man hör det vid en pissoar. Jag tyckte väldigt synd om mannen och har tänkt på det i efterhand, "tänk om jag får sådana problem när jag blir äldre!?". Jag blev väldigt orolig, för det verkar inte vara roligt... Det är tidskrävande, kränkande och kanske gör ont?
Samtidigt är det oerhört privat och verkligen inget man pratar om. Det är ju inget problem man önskar sig. Att söka hjälp är nog lite pinsamt och väl så privat, så vissa väljer nog att bara gå med problemen. Man vill ju ha en stråle som grabben här brevid, som knappast inte har några problem. Eller som Björn Gustafsson som väljer att "kissa hårt", eftersom han har så fullspäckat schema så han måste få det snabbt uträttat.
Fotnot: Det ska sägas, för att förtydliga, att jag INTE har några som helst problem med att kissa nu och jag vill verkligen inte ha det i framtiden heller.
Bekräftelse
Alla söker bekräftelse, så är det bara! Sedan är det inte alla som behöver lika mycket bekräftelse som andra. Det beror ibland på mognad och ålder. T.ex. vissa ungdomar i de tidiga tonåren kan göra vadsomhelst för att få bekräftelse. När man är barn är man också beroende av mycket bekräftelse, annars visar man sitt missnöje genom att bli ledsen. Det handlar inte bara om unga människor, även äldre människor gillar att få bekräftelse.
Man vill att personer i sin närhet ska belöna med bekräftelse när man gjort något bra eller bara finns till. Att tonårsungdomar nästan gör vadsomhelst för att få bekräftelse beror troligtvis på att man i den åldern är orolig och inte har stora erfarenheter från vuxenlivet som är runt hörnet.
Själv gillar jag också att få bekräftelse, men det är solklart mycket roligare att få det från folk man känner och verkligen menar det än någon man aldrig träffat eller snackat med innan som skriver en kommentar på bilddagboken.
Men jag tror att om man inte var beroende av bekräftelse skulle man inte bry sig lika mycket om sitt utseende och inte skriva bloggar om vad man gör på dagen eller ladda upp massa bilder på sig själv på nätet etc. Kändisar som går utför brukar också göra något annorlunda eller uppseendeväckande för att få bekräftelse. Detsamma gäller C-kändisarna i dokusåporna...
Fast mycket handlar om självförtroende, tror jag. Om man har ett enastående självförtroende är man inte lika beroende av bekräftelse för man vet redan att man är så bra och på topp! Å andra sidan har troligtvis man fått det självförtroendet från att man fått mycket bekräftelse innan.
Så nu vet man hur man ska uppfostra sina barn! ;-)
Nästan perfekt
Finns det något som är perfekt? Eller ska man helt enkelt skrota hela begreppet. Vadå, tänker ni. "Det är klart något kan vara perfekt". Men kan det verkligen vara det? Tänk efter. Betydelsen av perfekt är ju att inget kan vara bättre. T.ex. "Soppan som du gjorde var helt perfekt!". Då menar man att den inte kunnat vara bättre...
Men tänk om man smakar en ännu "perfektare" soppa. Då var den soppan man tidigare åt inte helt perfekt ändå.
Ändå är man ute efter "det perfekta". Men om det inte finns kan man inte komma fram mot sitt mål. Ändå är man ute efter "det perfekta". Eftersträvan av något som inte kan bli bättre är något vi alla tänker på även om alla inte har olika smak vad just de tycker är perfekt. Perfekt för en person kan vara mediokert för en annan. Det är ett tydligt tecken på att man inte kan sätta fingret på vad som är perfekt generellt.
Något som de flesta eftersträvar är "den perfekta partnern". Man ska både ha ett utseende som är perfekt, ha en personlighet som är perfekt... ja, kort sett - ALLT ska vara perfekt! Men att hitta en perfekt går inte helt enkelt. Alla människor har fel och bristor. Man är ju inte mer än människa. Därför ska man inte eftersträva att hitta "den perfekta partnern", utan en partner som passar en och de felen man ser är något man kan leva med. Annars är man i förhållanden ofta ute efter just det - att hitta fel. Ständigt hitta fel för att få veta om personen är "tillräcklig för mig". Om man gör det kommer man inte ha några längre förhållanden.
Något jag länge eftersträvat är när jag spelar fotbollsmatcher är att göra den perfekta matchen. Jag brukar jämnföra mellan halvlekarna och det är alltid någon halvlek som är bättre än den andra. Därför blir jag inte helt nöjd med prestationerna. Jag vet att om jag gjort en bra halvlek och en hyfsad så är det ingen perfekt match. Istället får man vara glad för de sakerna man gör bra och att misstagen man gör, för det kommer alltid misstag, blir så få som möjligt.
Nästan perfekt är nog ett uttryck man skulle använda istället för perfekt, då ordet "nästan" gör att det finns något som är ännu mer perfektare. Uttycket kommer från en favoritartist för mig: Lars Winnerbäck. Han har gjort en låt som heter just "Nästan perfekt" och som handlar om att allt är som vanligt, alltså "nästan perfekt".
Det är nog många som inte har det så bra på något vis och som anser att en vanlig människas liv är perfekt. Så olika det kan vara, men aldrig perfekt! Bara nästan perfekt!
Glöm inte det!
Men tänk om man smakar en ännu "perfektare" soppa. Då var den soppan man tidigare åt inte helt perfekt ändå.
Ändå är man ute efter "det perfekta". Men om det inte finns kan man inte komma fram mot sitt mål. Ändå är man ute efter "det perfekta". Eftersträvan av något som inte kan bli bättre är något vi alla tänker på även om alla inte har olika smak vad just de tycker är perfekt. Perfekt för en person kan vara mediokert för en annan. Det är ett tydligt tecken på att man inte kan sätta fingret på vad som är perfekt generellt.
Något som de flesta eftersträvar är "den perfekta partnern". Man ska både ha ett utseende som är perfekt, ha en personlighet som är perfekt... ja, kort sett - ALLT ska vara perfekt! Men att hitta en perfekt går inte helt enkelt. Alla människor har fel och bristor. Man är ju inte mer än människa. Därför ska man inte eftersträva att hitta "den perfekta partnern", utan en partner som passar en och de felen man ser är något man kan leva med. Annars är man i förhållanden ofta ute efter just det - att hitta fel. Ständigt hitta fel för att få veta om personen är "tillräcklig för mig". Om man gör det kommer man inte ha några längre förhållanden.
Något jag länge eftersträvat är när jag spelar fotbollsmatcher är att göra den perfekta matchen. Jag brukar jämnföra mellan halvlekarna och det är alltid någon halvlek som är bättre än den andra. Därför blir jag inte helt nöjd med prestationerna. Jag vet att om jag gjort en bra halvlek och en hyfsad så är det ingen perfekt match. Istället får man vara glad för de sakerna man gör bra och att misstagen man gör, för det kommer alltid misstag, blir så få som möjligt.
Nästan perfekt är nog ett uttryck man skulle använda istället för perfekt, då ordet "nästan" gör att det finns något som är ännu mer perfektare. Uttycket kommer från en favoritartist för mig: Lars Winnerbäck. Han har gjort en låt som heter just "Nästan perfekt" och som handlar om att allt är som vanligt, alltså "nästan perfekt".
Det är nog många som inte har det så bra på något vis och som anser att en vanlig människas liv är perfekt. Så olika det kan vara, men aldrig perfekt! Bara nästan perfekt!
Glöm inte det!